för en sekund sedan var allt på topp, men nu börjar det sjunka, igen..
Att förlora någon som betyder så otroligt mycket, är svårt.
Nu menar jag att fölora någon över avståndet, kilometrarna, milen, den långa resan..
dessa mil, kom emellan oss för ca fem år sedan, och vi har hållt kontakten.
Men den senaste tiden har varit anorlunda, det kom något emellan som gjorde att vi hördes vid mindre och mindre.
Men vi tog tag i allt och träffades igen, allt var just då helt perfekt!
Våra minnen, våra roliga stunder, ja allt!
Sen åkte jag iväg, till verkligheten igen, och så kom svackan.. då vi inte hördes vid igen, fan!
Men...  vi tog tag i det igen, varför? jo för att vi verkligen ville hålla glöden vid, den dagen du åkte lovade vi varandra att aldrig släppa taget, trots avståndet.
Du kom, allt var helt okej, kanske lite mindre att prata om men ändå kunde vi glädjas.
Och nu gör du samma sak som en gång tidigare, jag förstår, men det är svårt att inse att vi växer isär.
För vem vill växa ifrån sin självsfrände? den som har funnits närmast hjärtat?
Men ja förstår inte, att man inte vågar öppna sig och berätta det framför en? ringa ett samtal och berätta hur allt ligger till, nej det är tydligen svårt.
Måste skriva av mig allt för nu tänker jag leva mitt liv med ett leende på läpparna.
Medan man förlorar en vän, så uppstår det tio nya.
Mina vänner är bland dom som betyder mest för mig, mina vänner är mer en guld värda, dom är bäst!